Projektresultat: Inkluderande kriskommunikation kräver tidig samverkan
Ett förberedelseprojekt inom SustainGov visar att krisinformation till personer med funktionsnedsättning behöver utvecklas i nära dialog med funktionsrättsorganisationer. Kartläggningen pekar också på tydliga samverkansgap och behov av gemensamma verktyg och arbetssätt.
Krisinformation ska nå hela befolkningen, men trots det finns det brister i hur information utformas och sprids till personer med funktionsnedsättning. Ett förberedelseprojekt inom SustainGov har undersökt varför det ser ut så och vad som behöver förändras.
Projektet Inkluderande kriskommunikation: Samverkan och användarinvolvering för ökad tillgänglighet har genomförts av Länsstyrelsen i Skåne län tillsammans med Stiftelsen Funka. Genom en enkät till kommuner i fyra län, intervjuer med 14 funktionsrättsorganisationer och internationell omvärldsbevakning har projektet kartlagt dagens arbetssätt och identifierat hinder för en mer inkluderande kriskommunikation.
Ett tydligt samverkansgap
Kartläggningen visar att många kommuner har etablerade processer för krisinformation, men att kontakten med funktionsrättsorganisationer är begränsad. I enkäten uppger 69 procent av kommunerna att de helt saknar samverkan med funktionsrättsorganisationer kring krisinformation.
Samtidigt efterfrågar funktionsrättsorganisationerna möjligheter att bidra med kunskap, material och kanaler till sina målgrupper. I de fall som kontakt förekommer handlar den, enligt projektet, ofta om att kommunen förmedlar färdig information, snarare än om en dialog där organisationerna involveras tidigt i processen.
En tydlig slutsats från projektet är att funktionsrättsorganisationerna är inte bara mottagare av information utan att de har kunskap om målgruppernas behov och kan bidra till att informationen blir relevant, tillgänglig och användbar
Tre systemfel som behöver åtgärdas
Projektet identifierar tre huvudsakliga systemfel:
1. Ett samverkansgap. Kommuner och funktionsrättsorganisationer samarbetar i begränsad omfattning kring krisinformation. Det innebär att kommunerna riskerar att missa både viktig kunskap om målgruppernas behov och etablerade kanaler för att nå dem.
2. Stuprörsorganisering. Ansvar för beredskap och funktionsrättsfrågor ligger ofta på olika delar av kommunens organisation, utan tillräckliga kontaktytor.
3. Brist på nationellt stöd. Det saknas gemensamma mallar och metodstöd som kan hjälpa kommunerna att arbeta systematiskt med tillgänglig krisinformation. Kommunerna efterfrågar framför allt konkreta verktyg och mallar, snarare än ytterligare övergripande riktlinjer.
Behoven måste fångas innan krisen
En central lärdom från projektet är att tillgänglighetsarbetet behöver ske innan en kris inträffar. När relationer, rutiner och arbetssätt inte finns på plats i förväg är möjligheten att involvera målgruppen begränsad när krisen är ett faktum och tiden är knapp.
Projektet har därför tagit fram en visuell systembild som visar informationsflödet mellan nationell, regional och lokal nivå och tydliggör funktionsrättsorganisationernas roll i systemet. Bilden synliggör också vilka samarbetsstrukturer som behövs före, under och efter en kris. Den har validerats tillsammans med representanter från länsstyrelser, regioner, kommuner, nationella myndigheter och funktionsrättsorganisationer.
Från kunskap till verktyg
Förberedelseprojektet har lagt grunden för ett fortsatt arbete. Nästa steg är enligt projektet att utveckla konkreta och testade verktyg, rutiner och modeller för samverkan mellan kommuner och funktionsrättsorganisationer.
Målet är att gå från efterhandsanpassning till tidig och återkommande användarinvolvering, så att personer med funktionsnedsättning blir aktiva resurser i beredskapssystemet och kan bidra till att krisinformation fungerar för fler. Projektets övergripande slutsats är att inkludering inte kan läggas till i slutet av en kommunikationsprocess. Den behöver byggas in från början.