Projektresultat

Sammanfattning

Stockholms stad har, som många svenska städer, utmaningar som rör barn och ungas livsvillkor. Att erbjuda alla barn och unga en meningsfull fritid blir en allt viktigare samhällsuppgift i arbetet med att motverka segregation, problematisk skolgång, gängkriminalitet, psykisk ohälsa och brist på framtidstro. 

Stadens parklekar har stora värden för barn, och är en central del i arbetet med att skapa jämlika livsvillkor. Trots insatser för ökad samverkan, så sker arbetet i stor utsträckning fortfarande i stuprör. Ingen förvaltning kan ensamt prioritera parklekens utveckling vilket gör att den riskerar att fördröjas eller utebli. I projektet undersökas möjligheten för en ny modell för samverkan som säkerställer parklekarnas roll i samhällsutvecklingen. 

Projektet har bestått av två delar: en systemanalys av parklekarnas organisatoriska struktur och styrning, samt en litteratur- och fallstudie som belyser deras utveckling och betydelse i barns utemiljöer.  Resultaten visar att parklekarna utgör ett komplext, ägarlöst system där ansvar och mandat är otydligt fördelade mellan olika nivåer och förvaltningar. Avsaknaden av gemensamma strukturer och långsiktig samverkan gör systemet sårbart och beroende av individuella initiativ. Tre centrala utvecklingsbehov identifierades: en gemensam syftesförankring, stärkta systemstrukturer och mer formaliserade former för samverkan. För att möta dessa behov föreslås modellen Klätternätet, ett verktyg som tydliggör var i systemet olika aktörer behöver mötas för att skapa värde och driva hållbar utveckling. Vidare visar resultaten att parklekarna under senare år har förändrats mot mer standardiserade och tekniskt präglade miljöer, ofta på bekostnad av deras gröna och kreativa karaktär. Samtidigt betonar forskningen vikten av barns delaktighet och tillgång till varierade, förändringsbara miljöer.  

Sammantaget pekar projektet på behovet av ett förnyat systemtänkande där styrning, samverkan och platsutveckling hålls samman. För kulturförvaltningen och stadsdelsförvaltningarna innebär resultaten ett konkret underlag för att utveckla gemensamma arbetssätt och stärka parklekarnas roll som en del av stadens sociala infrastruktur. Målet är att säkerställa att parklekarna även framöver kan bidra till jämlika, trygga och kreativa miljöer för barn och familjer i hela staden.  

Genomförande

Projektet bestod i stora drag av två delar – en systemanalys genomförd av Sweco och en litteraturstudie av aktuell forskning, med tillhörande fallstudie, som gjordes av forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet.

Målet med systemanalysen var att förstå hur parkleksverksamheten fungerar som ett samspel mellan aktörer, styrsystem, resurser, normer och praktiker. Arbetet har syftat till att både identifiera hinder och möjliggörare inom systemet, och att synliggöra hur strategiska ambitioner översätts, eller inte översätts, i praktiken.

Analysen har byggt på flera olika metoder och materialkällor:

• Intervjuer: Cirka 15 semistrukturerade intervjuer har genomförts med personer från olika nivåer och funktioner i systemet, inklusive parkleksmedarbetare, enhetschefer, strateger, parkingenjörer och representanter från stadsledningskontor och fastighetskontor. Intervjuerna har varit centrala för att fånga olika perspektiv, förstå vardagliga utmaningar och identifiera systemiska mönster.
• Observationer: Fyra platsobservationer har genomförts i olika parklekar, med fokus på att förstå hur miljö, bemanning, barnens närvaro och samspel ser ut i praktiken. Observationerna har gett viktiga inblickar i verksamhetens konkreta förutsättningar.
• 'Workshops: Två workshops har hållits med deltagare från olika delar av systemet, bland annat parklekspersonal, chefer, strateger och representanter från andra förvaltningar. Syftet har varit att pröva insikter, synliggöra perspektivskillnader och skapa samsyn kring nuläge och framtida möjligheter. Workshoparna har också fungerat som en form av gemensamt lärande och utvecklingsarbete.
• Dokumentanalys: Ett stort antal styrdokument, lokala parkleksplaner, utvärderingar och tidigare rapporter har analyserats. Särskilt fokus har lagts på att tolka innehåll och intentioner i Parkleksstrategin 2023–2026, samt att jämföra dessa med nuläge och faktisk praktik i verksamheterna.

Kombinationen av dessa metoder har möjliggjort en mångsidig och fördjupad förståelse av hur parklekssystemet fungerar i dag, och var det uppstår glapp mellan mål och genomförande.

Litteraturstudiens syfte var att bidra med kunskap om vilka forskningsresultat som finns tillgängliga kopplat till parklekar. Antagandet var att parklekarna inte är beforskade i särskilt stor utsträckning, vilket visade sig stämma. En andra del av litteraturstudien bestod därför av en genomgång av vilka internationella kopplingar som går att göra, där Finland, Kanada, Storbritannien och Japan visade sig ha värdefulla erfarenheter som går att koppla till de svenska parklekarna. Den akademiska fallstudien som följde på litteraturstudien gjordes genom intervjuer med chefer och personal i tre utvalda stadsdelsområden, med tillhörande platsobservationer på totalt 16 parklekar. Intervjuerna har genomförts med ansvariga chefer. Vid besöken på enskilda parklekar har platsobservationer gjorts och spontana samtal med personal har genomförts. Allt har dokumenterats genom fotografering och anteckningar. 

Urvalet av parklekar för observationer grundades på rekommendationer, där det funnits en önskan om att undersöka främst goda exempel, men också för att fånga olikheterna i sättet att bedriva verksamheten och organisera arbetet med parklekarna. 

Materialet har analyserats kvalitativt genom att lyfta fram olika teman som bidrar till att besvara frågeställningarna, med fokus på organisation, plats och verksamhet.

Resultat

Tillsammans visar resultaten från systemanalysen och den vetenskapliga studien på både organisatoriska och rumsliga utmaningar, men också på möjligheter till förnyelse och systematisering av arbetet med parklekarnas utveckling.

Systemanalysen

Kulturförvaltningen har ett samordningsuppdrag för stadens 43 parklekar, men saknar mandat att styra helheten då det är stadsdelsförvaltningarna som är ansvariga för den lokala driften och verksamheten. Systemanalysen visar att parklekarna fungerar som ett ägarlöst system – ett komplext nätverk av aktörer, nivåer och funktioner utan en tydlig, övergripande ägare. Denna insikt är central för att förstå de svårigheter som präglar parklekssystemet. Verksamheten är beroende av samverkan mellan många aktörer, där roller, ansvar och relationer ofta är otydligt definierade. För att minska beroendet av individuella initiativ och skapa en mer likvärdig utveckling framstår behovet av ett mer strategiskt och långsiktigt samordnat arbetssätt som avgörande. Här framträder begreppet systemvärdskap som särskilt viktigt. Ett systemvärdskap innebär ett ansvar för att hålla ihop systemet över tid, utan att det nödvändigtvis är en formell roll. En systemvärd ser helheten, förstår hur delarna hänger samman och verkar för att systemet ska vara livskraftigt och utvecklas på ett hållbart sätt.

Systemanalysen identifierade tre huvudsakliga utmaningar som behöver hanteras för att parklekssystemet ska kunna utvecklas i en mer hållbar riktning. 

1. Behov av gemensam styrning och syftesförankring. Det saknas idag en gemensam och förankrad förståelse bland systemets aktörer för parklekens uppdrag, mål och roll i staden. För att strategins intentioner ska kunna omsättas i praktiken krävs ett gemensamt språk, en tydlig värdegrund och gemensamma förutsättningar för genomförandet.
2. Stärka systemstrukturen och skapa bättre förutsättningar för genomförande. Relationer, roller och nivåer behöver hänga ihop på ett medvetet sätt, och det krävs personer eller funktioner som tar ansvar för systemvårdande aktiviteter.
3. Behov av strukturerad och långsiktig samverkan. Idag är samverkan ofta tillfällig och beroende av enskilda personer, vilket gör systemet sårbart. För att skapa kontinuitet krävs formella samverkansstrukturer med tydliga mandat och ansvarsfördelning.

Analysen visade också att systemet präglas av flera spänningar som riskerar att hämma utvecklingen. En central spänning finns mellan den lokala autonomin hos stadsdelsförvaltningarna och behovet av en stadsgemensam riktning. En annan rör motsättningen mellan den tekniska logik som styr drift och underhåll och den pedagogiska logik som präglar den dagliga verksamheten. Vidare finns glapp mellan strategiska ambitioner och faktisk operativ kapacitet, liksom mellan personalens erfarenhetsbaserade kunskap och den formella styrningen. Andra spänningar uppstår mellan stadsplaneringens logik och parklekarnas sociala funktion, samt mellan kortsiktiga resurstilldelningar och långsiktiga behov. Slutligen märks en återkommande spänning mellan chefer och medarbetare, där parklekspersonal ofta upplever att deras kunskap inte tas tillvara i beslut och planering.

För att möta dessa utmaningar och spänningar föreslås i analysen den så kallade modellen Klätternätet. Modellen fungerar som ett verktyg för att identifiera och stärka de knutpunkter i systemet där olika aktörer behöver mötas för att skapa värde för barn, anhöriga och samhället i stort. Klätternätet betonar särskilt vikten av tvärfunktionellt arbete inom fem centrala områden: byggnader, lek- och utemiljö, personal och kompetens, tillgänglighet och närhet, samt organisation och styrning. Genom att tydliggöra var i systemet samverkan behövs, och mellan vilka nivåer, kan Klätternätet bidra till ett mer strukturerat och långsiktigt utvecklingsarbete.

För kulturförvaltningen innebär resultaten ett konkret underlag för att utveckla samordnings- och styrningsmodeller. För stadsdelsförvaltningarna innebär de stöd i att skapa mer formaliserade samverkansstrukturer, medan parklekspersonalen kan ges tydligare roller och bättre förutsättningar för delaktighet. För barn och familjer innebär detta på sikt mer likvärdiga, trygga och kreativa parkleksmiljöer.

Litteraturstudie och fallstudie

Litteraturstudien, tillsammans med den genomförda fallstudien, har belyst parklekarnas utveckling i en akademisk kontext, som kompletterar systemanalysen och fördjupar vissa delar av den. Eftersom parklekar som fenomen är relativt sparsamt synliga i den vetenskapliga litteraturen har närliggande internationella verksamheter, såsom brittiska adventure playgrounds och de finska leikkipuistos, inkluderats i analysen.

Studien visar en tydlig tendens till att parklekar över tid har utvecklats mot mer standardiserade och tekniskt präglade miljöer. Där parklekar tidigare var gröna, flexibla och i hög grad formade av personalens och barnens initiativ, har många idag kommit att utvecklas i samma riktning som traditionella lekplatser där prefabricerade lekredskap, stötdämpande markmaterial och andra anlagda inslag har successivt ersatt de mer kreativa och förändringsbara miljöerna. En viktig orsak till detta tycks vara en allt mer strikt tolkning av de europeiska och svenska säkerhetsstandarderna för lekutrustning (SIS, 2017; 2018). Dessa standarder är avsedda att reglera själva utrustningen, men har i praktiken kommit att uppfattas som faktiska lagar för hela utemiljön. Resultatet har blivit en likriktning av miljöerna och ett minskat utrymme för barnens egen lek och medskapande.

Denna utveckling står i kontrast till barns faktiska behov, som enligt forskningen handlar om varierade, kreativa och naturpräglade miljöer där de själva kan påverka och förändra sin omgivning. Litteraturstudien visar också att barns delaktighet i utformningen av lek- och vistelsemiljöer är en tydlig framgångsfaktor. När barnens perspektiv integreras tidigt i planerings- och utvecklingsprocesser ökar både platsens relevans och användning. Här ses en tydlig koppling till den spänning i systemet som handlar om stadsplaneringens logik versus parklekens sociala funktion. Ett annat exempel på spänning i systemet som bekräftas av litteratur- och fallstudien är den mellan teknisk och pedagogisk logik. Personalens direkta medverkan i utformningen av utemiljön numera är ovanlig, och många parklekar har förlorat delar av sin gröna karaktär och sitt pedagogiska särdrag, något som riskerar att urholka deras betydelse som unika mötesplatser i stadens sociala infrastruktur. Detta beror sannolikt på att drift, underhåll och investeringar hanteras ofta utifrån en teknisk förvaltningslogik, medan parklekens verksamhet vilar på socialt och pedagogiskt värdeskapande. När t.ex. en byggnad renoveras eller en grind lagas sker det utan dialog med dem som möter barnen varje dag. Bristande koppling mellan fastighetsförvaltning och verksamhetsnära perspektiv skapar frustration och missade möjligheter.

Sammantaget stärker litteratur- och fallstudien behovet av ett mer systemiskt arbetssätt och en tydligare diskussion om parklekarnas syfte. De understryker även vikten av att återigen betrakta barnen som aktiva medskapare av miljöerna, snarare än som enbart användare.

Slutsatser och lärdomar

De båda delarna av projektet pekar mot en gemensam slutsats: för att bevara deras unika värden och samtidigt möta framtida behov krävs ett förnyat systemtänkande där styrning, samverkan och platsutveckling hänger ihop. Systemanalysen tydliggör behovet av gemensamma strukturer, långsiktig samverkan och funktioner för systemvärdskap, medan litteraturstudien visar hur miljöernas utformning och innehåll successivt har fjärmat sig från de ideal som en gång gjorde parklekarna till något unikt.

Tillsammans ger dessa resultat en stark grund för vidare arbete. För att parklekarna även framöver ska kunna bidra till jämlika, kreativa och socialt hållbara stadsmiljöer krävs att de ses som en del av stadens sociala infrastruktur. Det innebär att parklekarna behöver förstås och utvecklas både som system och som plats – med balans mellan struktur och kreativitet, styrning och delaktighet.

För kulturförvaltningen, samt stadsdelsförvaltningar och berörda fackförvaltningar, återstår att implementera detta nya sätt att se på verksamheterna - som ett ägarlöst system där gemensam systemvård och kollektivt värdeskapande är centralt. Det stärker kulturförvaltningen i det samordnande uppdrag man tilldelats och att fortsätta på den inslagna vägen, men med nytt angreppsätt och nya verktyg att använda. Ett exempel är att få fackförvaltningar som inte har parklekar eller den öppna fritidsverksamheten som sitt primära uppdrag, och kanske inte ens som ett uttalat uppdrag, att förstå sin roll i systemet. Det kan vara utmanande men med det kollektiva värdeskapandet som synsätt, det vill säga att alla parter i systemet är bidragande till att skapa dess värde, kan förståelsen för ens egna roll öka.

Systemet är i ständig förändring och att implementera lärdomarna av projektet och ett nytt förhållningssätt görs inte i en handvändning, eller på ett enskilt möte. Det krävs snarare ett kontinuerligt och enträget arbete där fler kontaktvägar behöver skapas. Men allra mest grundläggande är att skapa en gemensam definition av parklekens roll och funktion att skapa samsyn i hela organisationen. I systemanalysen framgår ett behov av förankring av ett gemensamt språk och en målbild hos alla aktörer. Ett gemensamt språk kan skapa förutsättningar för samordning, samarbete och en mer enhetlig utveckling av parklekens verksamhet.

En annan prioriterad aktivitet kommer vara att satsa på kompetenshöjande insatser för den personal som jobbar i parklekarna. De behöver också stärkas i sin roll i systemet och få förståelse hur de som systemvärdar kan bidra till utveckling. 

Det nya synsättet kommer också att underlätta att få in användarna, det vill säga barnen, i processen att utveckla parklekarna. De är systemets kärna och utan deras medverkan kommer systemet troligtvis att självdö.